Jag vet inte hur jag ska formulera detta inlägg på bästa sätt för att slippa tissel..?
Men just nu har jag ofrivilligt blivit satt i ett läge då det kvittar hur jag beter mig, vad jag säger eller hur jag lever MITT liv - det snackas ändå!
Jag är trött på detta eftersom jag även gågna år varit ett samtalsämne - och än en gång pga situationer andra människor satt mig i!

Jag är en lugn människa, som trivs med ordning och reda! Jag trivs när vardagen ser likadan ut och behöver inga "spännande" känslor för att kunna skatta mig lycklig!

I början av 2010 bestämde jag mig för att en separation mellan mig och Vilmers pappa skulle komma att ske, och den skedde i mars-april!
Anledningarna till detta är såklart högst privata, fast där är många som tror sig tro att dem vet varför! Själv tror jag att det inte finns NÅGON som vet "rätt" anledning - det är bara jag!

Nu har vi Oktober-månad 2010 och jag har träffat någon - någon heter och är Johannes!
Än en gång är historierna många kring mig och mitt liv och jag är trött!
Jag har försökt sköta min och Johannes relation till varandra på bästa sätt - snyggt och städat!
Jag har aldrig undanhållt det för någon men har försökt hålla det högst privat, och det av den enkla anledning att det ÄR privat!

Det visar sig att det finns VUXNA människor i min omgiving som beter sig och pratar i denna "nyhet" med noll i information och med ett språk som är UNDER dagisnivå - UNDER ALL VÄRDIGHET!

Jag försöker inte försvara varken mig eller Johannes på något sätt, det klarar både han och jag av själva MEN jag har försökt sköta detta på bästa sätt för att jag har Vilmer! Jag är förälder och med respekt mot Vilmer är detta inget som ska diskuteras av andra människor som inte vet vad dem pratar om!!

Johannes och jag vet inte vart detta leder, det är ingen som kan förutspå framtiden och det är fortfarande väldigt nytt! Men vi är rörande överens om att detta är något vi båda vill och som vi BÅDA mår bra av, därför tänker vi fortsätta!
Jag har träffat någon som gör mig glad, som får min själ att le och får mig att må innerligt bra - är detta förbjudet? Hur skulle jag gjort saker annorlunda? När förändring är på intågande i mitt liv, vem är det jag ska ringa och fråga om tillåtelse av då?

Jag är egentligen inte en person som orkar lägga energi på vad andra människor, rent ut sagt, HITTAR PÅ om mitt liv - men detta har gått för långt!

Dem som gärna spekulerar i mina business i hur jag sköter detta med Vilmer kan tänka om igen! Är det ert liv? Är det er son?
Jag är en bra mamma - bättre än bra - och har ALDRIG tvivlat på hur detta ska hanteras på bästa sätt!

Jag är 26 år gammal och orkar inte hålla på med dessa småbarnsfasoner och ni bör också tänka om! Ägna er åt viktigare saker och sköt livet vuxet!

Jag är mer än nöjd med mitt!

Är det någon som undrar något i allt detta, som har frågor om hur vissa saker fungerar eller ja.. vad som, så fråga gärna! Jag är inte den som inte kan prata i det, jag berättar mer gärna! Jag kan även ta negativ kritik så.. bring it! Men prata bakom ryggen är inte min grej!

Jag hoppas någon vettig själ kan förstå vad jag ville ha ut av detta inlägg och hoppas också vi alla hädanefter tänker efter innan vi diskuterar i andras liv!

Man kan tycka saker om andra, men behålla det för sig själv!

Ha en underbar måndag! Det ska jag och min traaaadiga förkylning ha..!