Vilmer och jag är inne i nån konstig känslig period, Vilmer säkert för att han börjat på dagis, den här min-mamma-vill-inte-ha-mig-så-hon-lämnar-bort-mig-perioden, och jag har väl mina anledningar.
Iallafall så får vi inte mornarna att gå runt (jo nån plötslig gång händer det att det går smidigt..) och det är sjukt jobbigt! Det tar på mitt samvete!

Vi går verkligen upp i tid men jag får inte gjort nånting för jag får inte lämna Vilmer en meter. Han vill bara sitta i mitt knä med alla sina snuttar!
Jag får inte ens kissa utan att han ska sitta i mitt knä.. Och ni förstår inte, han blir VRÅÅÅÅÅÅÅLLEDSEN om han inte får va nära mig!
Jag sätter mig ner och försöker förklara för honom att nu ska mamma duscha, eller sminka sig eller klä på sig.. men han blir bara superledsen. Vad jag än gör så får jag göra det på golvet så han kan sitta med eller sitta i mitt knä!

Känner nån igen denna period? Är det nåt som går över?

Jag försöker innerligt va så pedagogisk som möjligt men när man ser att tiden springer iväg och vi har dagis och jobb att passa så får jag panik och ibland skäller jag.. och jag får så dåligt samvete såklart.. samtidigt vill jag att han ska lära sig att det är bara trams att springa runt och pipa hela tiden..

Men är han då bara rädd för att jag ska lämna han så vill jag ju inte göra han mer ledsen..